Mer samtidsdans åt barnen!

I dag har jag varit tillsammans med åk 3 på Hammenhögs Friskola hos Rachel Tess på dansverkstad. Jag är så uppfylld av elevernas engagemang och kreativitet!

Först dansade Rachel för dem. Efteråt fick de ställa frågor och undrade som förra gruppen: ”Vad är detta för slags dans?” Rachel berättade att det kallas nutids- eller samtidsdans – contemporary dance – och vi pratade lite om olika slags dans. Eleverna fick sedan skriva ett ord eller rita en enkel bild som beskrev deras upplevelse. Sedan var det deras tur att gå upp på golvet. De värmde upp med olika övningar som att skaka kroppen, dansa med bara fötter eller händer och de kom in på symmetri och asymmetri. Det undersökte de en stund med armar och händer. Sedan delades de in i grupper om fyra. Rachel berättade att hon bygger upp sina koreografier utifrån aktion, kvalitet, plats och tidsrymd. Varje grupp fick dra fyra lappar som med ord eller en bild gav information om dessa fyra kriterier och så skulle de producera var sitt litet verk utifrån den informationen.

https://www.youtube.com/embed/Uyfg0BvPo3E

https://www.youtube.com/embed/_h6u2y0tABg

Barns möte med samtidsdans

Under detta läsår har jag sammanfört dansaren och scenkonstnären Rachel Tess med Hammenhögs Friskola. Innan läsårets slut kommer alla elever, från förskoleklassen till åk 5, ha mött samtidsdansen i hennes studio MARC vid Stenshuvud. Det har varit en mycket fin och inspirerande upplevelse att se barnen uppfinna och uppleva sina kroppars rörelser och vad de kan uttrycka. Att uppleva dem få kontakt med kroppens poetiska språk och finna glädje i det. För många barn och lärare är detta dessutom första och kanske enda gången de upplever samtidsdans. Och om de möter det igen är det lite mindre främmande och deras förståelse för vad dans kan vara har förhoppningsvis vidgats.

Ateljékultur

Jag fick frågan: ”Vilken betydelse har ateljékulturen i svensk skola och förskola?” från Maria Herngren, som är redaktör på Reggio Emilia Institutets tidskrift MODERN BARNDOM. Så här svarade jag:

”Jag vet inte exakt vad som menas med en ateljékultur och har ännu inte hunnit skaffa mig så mycket erfarenhet av den svenska skolan och förskolan i och med att jag är nyutbildad ateljerista, med en bakgrund som kulturarbetare. Jag har varit anställd som ateljerista på den nystartade skolan Hammenhögs Friskola i Simrishamns kommun sedan h.t. 2014. Vi har inte hunnit bygga upp något som jag skulle vilja kalla ateljékultur än, men jag har gjort mig en hel del tankar om vad estetiskt skapande betyder för oss som människor och för ett samhälle. Det innebär att det även har en betydelse i skolan eftersom vi där fostras till samhällsmedborgare.

I det estetiska skapandet undersöker vi och ”samtalar om” existentiella frågor. Det möte med sig själv, som estetiskt skapande innebär, och det möte som uppstår när vi delar med oss av vårt skapande, är en del av vårt människoblivande och av det offentliga samtalet. Estetiskt skapande har därför med demokrati att göra. De olika estetiska uttrycken är olika språk, alltså sätt för mänskligheten att kommunicera. Vi har alla lika rätt att lära oss och att använda dessa språk, så jag skulle vilja påstå att ateljékulturen i skolan har betydelse för demokratin i det framtida samhället. En ateljékultur kan också främja ett självständigt tänkande och en förståelse för att livet är komplext. Det finns inte ett enkelt svar på livets knepiga frågor. Detta hänger för mig ihop med den framväxande nyfascismen och nationalismen i Europa. Drömmar om en ”ren” nation och stängda gränser är en omöjlig önskan om att systematisera bort livets komplexitet. Det estetiska utforskandet och utbytet hjälper oss att odla vår empati och vår fantasi så att vi inte upphör att tänka självständigt – d.v.s. inte låter oss styras av fördomar och stereotyper.

Min erfarenhet av att arbeta i ateljén med eleverna på skolan är att de är hungriga på att få uttrycka sig själva. Som Olivia i klass 4 uttryckte det vid ett tillfälle i ateljén: ”Det är så skönt istället för matte, där man måste svara rätt och alla svarar samma.” i ateljén får barnen möjlighet till kontakt med sitt eget unika jag, vilket jag tror ger större trygghet och glädje i livet, en större möjlighet att se olika lösningar på problem och en möjlighet att bidra med något unikt till utvecklingen av samhället. I ateljén är min strävan att eleverna ska kunna upptäcka fler nyanser av tillvaron, sig själva och varandra. Det ska vara en plats för ett filosoferande samtal, både i ordets rätta bemärkelse, men också i skapandet. Min erfarenhet är också att de elever som betraktas som mest utmanande och minst villiga att anpassa sig i klassrummet, är de mest kreativa i ateljén. Det betyder att med en ateljékultur har eleverna fler möjligheter att känna att de lyckas och har ett värde.”

Mitt svar publicerades på institutets hemsida, tillsammans med två av mina kollegors tänkvärda och kloka svar:

http://www.reggioemilia.se/om-oss/modern-barndom/2015/januari/panelen-vilken-betydelse-har-ateljékulturen-i-svensk-skola-och-forskola/

 

ateljékultur ateljékultur

Estetiken, hundraspråkligheten och ateljeristans roll i en lärande organisation

I december förra året medverkade jag vid en konferens som Reggio Emilia Institutet arrangerade och som hette Estetiken, hundraspråkligheten och ateljeristans roll i en lärande organisation. Jag hade den äran att avsluta dagen med detta ”spoken word – framförande”:

Mapmaking

As a part of my atelierista studies I was asking four children at a preschool to make a map over their village. I was interested in seeing if they could do it, how they would do it and which places, buildings or structures that were important or visible for them. I also asked them to collaborate – to draw a map together. They could choose between some different sorts of paper, black pencils of different size, ordinary pencils, and coloured pencils. I was only observing. It wasn’t an easy task, but they really tried. It didn’t turn out to be one map, but three very different.

Two children co-operated and were drawing their houses (incl. family members and a dog), the road to their preschool, the preschool and the gas-station.

One child had a hard time drawing and didn’t want to tell about his work.

One child was drawing ”all of Hammenhög”. He started with the sea outside the village on a separate piece of paper, then the asphalt, his house, the road to Ystad and the road to Kristianstad.